image

Nästa lagtävling är den 2 maj och jag och Stormy får vara med igen som ordinarie och tävla samma program, LB:1 2015, vilket gör mig jätteglad.

Han är ju lite knixig den där ponnyn. Lc är ju rätt stora volter, 20 m, det händer inte så mycket o programmet och det är som att han tappar intresset. Det måste hända något. Just lb:1 2015 passar honom väldigt bra. Lb:2 och Lb:3 är lång bana, och även om det händer en del på den så är det som att han ser heeela banan och tänker ”ända dit?!”, och där är han svår att motivera.

Iaf av det jag kan relatera till innan skadan och det vi tävlade då. Idag kanske det är annorlunda. Samma med La:1, passar honom perfekt på kort bana med en hel del ”händelser”.

Vi får såklart våga oss ut på lång bana igen, det kommer ju igen i fler program, men just la-programmen på lång bana passar honom bättre än lb-program på lång bana.

Han är bra charmig, lilla Stormy.

Den här gången red jag ju två dressyrpass dagen innan. Ett ”tufft” på morgonen och ett lättare på kvällen.

På tävlingsdagen på framridningen har jag lärt mig att jag inte skall rida fram honom länge alls. Fatta en galopp i vart varv, annars krånglar han till det o surar liksom till.

Väl inne på banan när man får rida en snabbis innan de blåser i visselpipan, skall jag mest trava, få honom kvick i benen och alert på mina hjälper. Skritta lite kort bara, annars har han där ”tappat energin”. Galopperar jag så kan han rätt som det är stanna, bara för att han känner för det, men framförallt riskfyllt är det om han fattar fel galopp och jag skall bryta av o fatta rätt, hehe, ja då kan han stanna.

Eller, när man kommer i en ökning snett igenom, han spetsar öronen och tänker ”matte, får jag hoppa nu? :D”

Alla de här små grejerna gör att hans personlighet gör mig så glad. Vi har ju känt varandra många år, men fortfarande hittar jag dessa egenheter, och det är väldigt mycket envist ponny i honom jag verkligen älskar.

Han kan ”göra allt för mig” samtidigt som han kan sätta all envishet tvärtemot mig.

Jag är dock oerhört tacksam att han är så cool vad gäller miljö, ljud och sådant. Det finns knappt någonting alls han bryr sig om.

Tänk bara det att han inte åkt transport sen i september när han flyttade, det är sju månader sen. Vi har inte varit i en paddock alls sen dess utan i ett ridhus två ggr sent i höstas.

Resten har vi skrittat o travat lite i skogen och på vägarna, varit på fältet där underlaget är lite knöggligt och försökt träna dressyr.

Jag var sjuk och hade ont pga whiplashskadan, jag rider ”ordentligt” dressyr ca 1-1½ vecka, vi åker på tävling och vi lyckas ändå knåpa ihop vårt bästa resultat hittills på 66,9%.

Han ger mig så mycket glädje. Att vi började här för längesen (klicka på länken) är verkligen svårt att förstå idag.

Jag räknar inte med att vi kommer få samma fina procent nästa tävling, eller bättre. Jag räknar med att vi har 2½ vecka på oss att öva in det vi kan göra bättre, öva in programmet ännu bättre (göra halt på rätt ställe). Träna fattningarna ÄNNU mer.

Sen, eftersom det är tävling vet vi ju alla att det kan gå lite hursom, med våra nerver, koncentration, dagsform, våra hästar och ponnyer… ;)

Men, jag är hoppfull och målinriktad.

Vi ska för övrigt träna järnet på galopp-öppnor och slutor. Han kan öppnorna sådär och förstår dem men slarvar. I slutorna börjar han förstå, men där är det jag som inte riktigt orkar hålla ihop honom. Så mer styrka, balans och träning där och jag kommer få en ännu finare ponny. Mer loss, mer lyhörd och mer styrka.

Mer planering och uppföljning på våra mål ska jag bättra mig på för att se och märka resultat bättre.

Tack o lov fäller han päls för fullt nu, jag saknar hans glansiga päls! Dags och börja ge honom solrosfrön igen tror jag.