En så kallad sommar som det varit iår, så känner jag att det varit vinter, några dagar vår, några enstaka sommardagar o så höst o snart väntas vintern.

Jag har inte ens hunnit njuta av en enda kvällsritt på sensommaren, eller kanonheta dressyrpass på ridbanan så man svettas bara man hoppar upp på hästen.

Det känns som att jag överhuvudtaget inte hunnit ”ladda batterierna” trots fyra veckors semester. Tiden bara rullar på, och för att vara ännu mer deprimerande så är det bara lite mer än fyra månader kvar till julafton!

Det här eviga regnandet den här sommaren burit med sig gör det knappast lättare, samt kylan på det.

Så, ibland är det allt lite svårt för mig att hitta motivation att ge mig ut och träna, när kläderna läcker igenom, utrustningen tar några dagar att torka… Inget ridhus jag kan använda (fortfarande inte fått svar av Hästsjukhuset) och det jag vill, mest av allt är att få vara i stallet och njuta av dem utan regnet.

De betyder verkligen mycket, och speciellt när man har perioder då det känns lite jobbigare än andra perioder.

Jag trivs så oerhört bra i stallet där jag står. Det är lugn och ro. Men igår, så fick jag en liten ”dänga” av någon annan, som gjorde att jag blev så  ledsen.

Det var inte meningen att låta så nedstämd och beklagande, men jag känner ibland att Sara saknas mig. Ni vet, Sara o Charlie. Någon att kunna rida tillsammans med, träna dressyr ihop med, som är på ”samma våglängd”.

Nya tag, ta på sig kläderna och cykla ut i regnet till de blöta djuren. Idag blir det faktiskt en vilodag för dem alla.