tävla dressyr tillsammans. På riktigt!

Igår när jag red dressyr på Stormy i paddocken för att försöka komma dit vi var på träningen i förrgår, så började jag fundera på om jag faktiskt skulle satsa på oss två. Ordentligt. Träna som om vi skulle ut att tävla dressyr mot storhästarna.

Jag vet ju att om jag tar ut honom o tävlar som häst så får han inte tävla ponny igen. Han är 10 år, och jag tänkte. Varför har jag honom? För vems skull har jag honom?

Det är ju min ponny, mitt blod, svett och många tårar som gjort att vi är där vi är idag, fast vi har en bra bit kvar.

När jag tränade igår kom han nästan direkt där vi var i förrgår, trampade på nåt ordentligt och bakbenen lyfte upp oss ordentligt. Han bjöd på sååå fint och det bara flöt på i stort sett.

När jag var på väg hem hoppade jag av för att se om det gick leka fram lite passage ur honom med. Lekande lätt var ordet! Han har det i sig grabben. Jag gick bredvid honom med tyglarna över halsen som om jag red. Jag gör halvhalt på halvhalt, klickar med munnen och lägger samtidigt emot spöet bakom sadeln och gör halvhalter. Tar han bara ett steg åt rätt håll och tänker uppåt berömmer jag.

Börjar om och förtsätter. Till slut trampade han flera steg! Underbara ponny!

Det var då, när jag såg vad mycket han har att ge om man bara kunde ta fram allt han har och träna. Då insåg jag att jag vill testa och satsa, komma ut med honom och tävla dressyr.

Så, nu ska jag satsa på om vi kan träna regelbundet och få till en tävling i sommar/ höst.