På mig själv. SUCK.

Jag borde lära mig att gå efter magkänslan. Alltid!

I somras när magkänslan sa ”ska du inte linda in o paketera om Stormys ben IFALL OM ATT?”

O hjärnan säger ”Äh, de har ju gått ihop förut och det har gått bra då. Släpp in honom bara.”

Vad hände?

Jo, Stormy blev ju sparkad, kanonsvullen, pencillin, sjuk i över 6 veckor… (men, jag fick ju en ny ponny efter pencillinbehandlingen!)

Eller, när jag nån enstaka gång skippat skydd på Millyard o tänkt ”han är väl häst o får lära sig o hålla koll på sina ben”.

Vad hände?

Joodå, visst blev det sår. För mycket sår. Jämt. Jag borde lära mig…

 

Så, det här med att hjärnan och hjärtat (magkänslan) drar åt lite olika håll ibland. Så var det imorse.

Stormy var ute i hagen och jag hade satt på den sprillans nya vita nosgrimman på det (DYRA) Schockemöhletränset.

Jag tog över tyglarna, tog av grimman, satte på tränset och stod kvar i hagen. Knäppte några kort med mobilen, o TÄNKTE: Jag borde ta med honom in till stallet o ta på grimman där…

Vad hände?

Jo, jag tänkte med den logiska delen och tog av tränset, tyglarna kvar runt halsen ifall han skulle gå, o ja, han stack. I galopp. Med tränset under magen. O skuttade, o sprang. O jag nästan kände gråten inom mig. Jag var så arg på mig själv. Jag kännder ju den där rackarns lilla ponnyn…

Det vara bara att gå efter när han skuttat klart o hämta det, knäppa av det, kika på det leriga tränset o konstatera att det förmodligen var rätt helt. La in det i bilen o nu ligger det i hallen på att putsas och hoppas att allt är helt.

Specialdesignat pannband med stenar… ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ. Nåja, det KUNDE ju vara värre.