Efter jag tränat Lova fick Bella följa med till paddocken i westernträns och westernsadel.

Konsten att rida henne är att alltid vara LUGN. Det är ledordet för att överhuvudtaget fixa att rida henne. Hon blir väldigt lätt stressad.

Jag började trava henne nästan direkt för det var löjligt mycket bromsar i paddocken som hon försökte skaka av sig hela tiden. Hon är lite svår att ställa igenom ordentligt i nacke och halös, då man lägger en skänkel om henne får hon lite panik och kastar sig. Även om man gör de minska möjliga hjälperna reagerar hon STARKT. Så, jag har försökt att bara ”tänka” det jag vill att hon skall göra. På marken fungerar det toppen, då det ärcker att fokusera blicken på bogen när hon skall vända…

Men, det är en konst att rida en så extremt känslig häst vill jag lova.

Hon brukar kasta sig för högertygeln och då kasta sig åt vänster eller försöka resa på sig. Just det här har hon gjort i MÅNGA år och det är nästan omöjligt att få det ur henne. (Om hon har ont och kastar sig pga så är hon förr behandlad ett halvår av equiterapeut…)

Det var längesedan jag själv tog med Bella till paddocken och red henne, och orsaken till dte skäms jag nästan för att säga. Jag tappade nästan gnistan till att rida henne, då det blev fel på fel var gång jag red henne. Jag har försökt ALLT med att lugna mig, lugna henne, inte ställa krav osv… Jag har försökt…

Så igår gav mig en så ordentlig energibomb till att ge mig på det här med henne igen. Jag VET ju vilken fantastisk häst hon egentligen är, men det blev alldeles osynligt i jämförelse till vilka problem vi haft.

Jag gjorde en massa, massa, massa, massa halvhalter, och försökte få henne att lyssna på dem med bara sätet. Hon fick lite panik när jag emellanåt höll kvar i högertygeln då hon vill att jag släpper den, men jag höll kvar tills hon slappnat av och gav efter.

Jag gjorde mycket 8-volter i trav, och försökte få henne att trava så långsamt hon bara kunde, samtidigt som jag gjorde dessa halvhalter och få henne att ta dem och inte slänga upp med huvudet.

Hon jobbade och jobbade och började nog förstå vad jag ville, för mot slutet var jag så GLAD att jag inte ville sluta rida henne.

Även fast det känns som jag nästan försummat henne en lång tid så är jag ändå glad att jag väntat till nu att ta upp ridningen på henne igen. Jag känner nämligen själv att det sista halvåret så har det hänt mycket kring min ridning och mitt tänk och min kunskap. Utan den tror jag inte det hade gått som det gjorde igår.