image

image

Att kämpa för det jag älskar.
Försvara mig.
Mitt sätt.
Mina  känslor.

Jag tror ni är fler, men jag har för längesedan börjat tröttna på att försvara mig angående mina hästar och min kärlek till dem.
I tonåren var det skämt om hamburgare och att man lekte med maten.

I vuxen ålder har det varit något ”coolt” med att träffa en hästtjej.
Men sen är det som att andra förväntas att man ska ge upp det man lever för och älskar mest.

Aldrig. Jag ger inte upp mitt liv om jag inte har något annat val.

Förra året var som att drunkna i sina egna känslor. Panikångesten som plågade mig från mars till september. VARJE natt. Inget undantag.

Att bli ifrågasatt, inte minst om antalet hästar jag har, men att jag har dem.
Det är inget jag växer ifrån. Något jag har tills jag blir vuxen och får egna barn att ta hand om.
Det är ingen förlegad syn på nån kvinnogen jag behöver få ut mina behov i att ta hand om. Det är inte därför jag älskar hästar.

Jag älskar det med dem. Upplevelsen, kärleken, utvecklingen, samhörigheten, äktheten, känslan, tilliten, tidlösheten, kreativiteten, lyckorusen…

Såklart finns det baksidor vilket vi alla vet. Men det ovan överväger det en miljon gånger om. Mitt liv jag valt.

Nu har jag en dotter. Såklart har jag ingen aning om hon en dag gillar hästar eller aldrig vill se åt en häst. Hon får välja själv.

Men, jag kan inte tänka mig annat än att det är något av det finaste man kan uppleva när man växer upp. Att växa upp med djur. Syskon och en älskvärd familj är något jag tror är väldigt bra med.
Men just det djuren tillför. Det där oskrivna som är så svårt att sätta ord på.
Just det tror jag formar barn till något positivt.
Empati. Förståelse. Inlevelse. Kärlek.

När jag växte upp fick jag omgivas av djur. Är riktigt tacksam att mina föräldrar lät mig få ha djur.
För jag känner att mitt liv fylls ut av dem.
Aliwa är min ögonsten, min dotter. Något ingen häst eller hund kan tillföra mig. Men i min värld behöver jag inte rangordna dem.

Likväl man har två föräldrar och får den dumma frågan ”vem älskar du mest, mamma eller pappa?”
Eller om frågan är densamma om man har fler barn, vilket barn älskar man mest?

För mig helt onödiga dumma frågor.
Kärlek.
Det räcker för mig. Oändlig är den om man tillåter. Olika kärlekar till olika individer. Djur som människa.

Jag har fått uppfattningen av att de som inte har djur har svårt att förstå det här.
Jag tror inte man bara kan läsa sig på det. Man måste uppleva det själv. Först då blir det äkta och förståelse inifrån och ut.
O just den biten är den jag menar att det känns som att man står till svars inför.
Less på det.
Take it or leave it. Svårare än så är det inte.

Vi måste inte älska alla och alla måste inte älska oss.
Börja inifrån, med dig själv.

Mitt blir att sätta upp mer tydliga mål och funderingar kring vad jag vill att Aliwa en dag ska veta vad jag tjatat hål i huvudet på henne genom sin uppväxt.
Som att hon duger som hon är, inte vad hon presterar.
Att vara snäll, ord och handling är olika… Hm, det finns mycket att fundera kring :)

Nu är det läggdags för oss 😘