Om Kreativ Hästträning

Kreativ Hästträning växte fram ur en envis, viljestark och oerhört kreativ ponny.

Jag skaffade honom för att utbilda och sedan sälja vidare. Då var han 4 år 2006. Såhär många år senare har jag och fler som då såg honom, svårt att tro att det ens är samma ponny.

När jag skulle ner till Hovslagarskolan i Skara efter två veckor för att få hans hovar verkade, var det fem personer som försökte hålla honom still så att de kunde ge honom en lugnande spruta. Givetvis satt han redan fast, han bremsades och fick två sprutor. Det märktes inte ens så vi alla undrade om sprutorna ens tog i honom alls.

Efter en stund sa dem -”Gå, gå och kom aldrig mera tillbaka”.

De gav upp.

Där och då bestämde jag mig för ”Jag ska allt visa dem. Det SKA gå.”

Hans hovar blev aldrig verkade då.

Det tog tid. Verkligen. Många timmars funderande, analyserande, blåmärken, tårar och ännu mer tid. Ju mer kreativitet han visade, ju mer var jag tvungen att bli också.

Jag fick istället börja om från början. Lyfta benen och verka honom själv. Bakbenen gick inte ens att lyfta de första månaderna. Den lilla detaljen ”Trots generös dos av pleglicil (lugnande) gick inte bakbenen att lyfta”, var kommentaren på veterinärbesiktningen som jag läste först när jag skulle hämta honom 35 mil bort. Inte åkte jag då hem med tom transport pga det. Äsch, hur svårt kan det vara?

2001 red jag in min första häst och började då med natural horsemanship samtidigt som jag gick på ett hästgymnasium utanför Linköping. Flertalet hästar av diverse raser och erfarenheter hade vid det här laget blivit in eller tillridna av mig. En ponny var väl inget?

Jag underdriver om jag säger att han var svår. Han var enormt svår. Och rejält kreativ för att få sin vilja igenom.

Tur för honom att bakhovarna slipades ner bra på egen hand, för det dröjde några månader innan de gick att lyfta utan att bli sparkad.

Det här med att vara fastbunden i två grimskaft på var sida om grimman var inte kul. Han lessnade på en mikrosekund och kom på sin egna lösning. Om man headbangar och hänger med hela sin kropssvikt i grimman, så går slutligen grimman eller grimskaftet upp.

Här avverkades det grimmor och tålamod…

Band man honom i ett grimskaft var han expert på att få upp knutarna, hur man än knöt. Han kunde stå fastbunden i timmar, han stegrade, la sig ner (så gott det gick med minikort grimskaft), grävde med båda frambenen samtidigt. ALLT för att göra tillvaron lite bättre än att bara stå helt still. Vila fanns inte i hans värld.

Han var inriden av en ung tjej på 12 år… När jag första gången hoppade upp på honom la han sig ner. Fösta gången jag hämtade honom i hagen bet han mig.

Ledde man honom i grimskaft var han snabb som tusan med att spänna nacken, springa om mig, lyfta vänster framben och benhårt hålla nacken spänd för att sedan springa iväg.

Det här hade han gjort förr tydligen…

Det gick hoppa honom i paddocken om grinden var stängd. Annars stack han ut. Red man ut kunde han rätt som det vara skutta ut på åkern, det är roligare än att gå rakt fram.

Tillslut började jag känna hopplöshet. Tvivla på mig själv. Går det sälja honom såhär? GE bort honom? En tid lessnade jag verkligen på honom.

Ögontjänare som han var gick det bra när barn provred. Sååå snäll. Tills han skulle veterinärbesiktas och lyfta de där bakbenen… För mig var det inga problem längre, men när andra…

Han blev dock utlånad i sex veckor till en familj som jag verkligen hoppades skulle klara av honom. Men undertiden infann sig en känsla av saknad inom mig. Den där viljestarka ponnyn.

Det funkade inte, han kom tillbaka tidigt på året. En sen kväll låg han ner i lösdriften, låg kvar när jag på natten smög mig intill honom. Satte mig hos honom, stjärnklar himmel. Där, för första gången, kände jag verkligen att jag kom innanför honom. Hans benhårda mur fick en liten glipa.

Jag lovade honom då att jag aldrig ska sälja honom.

Sen började vår resa tillsammans istället för paralellt.

Istället fick jag börja tänka bortanför ramarna. Bli kreativ och tänka på, vad behöver han? vad vill han? Vad gillar han?

Jag började distansträna honom, träna western, hoppa, dressyr där han varje dag fick jobba.

Med tiden utökades det till mer markträning, inkörning mm.

Vem trodde att ponnyn var Stormy? =)

Detta är ändå bara ett axplock av vår tid tillsammans.

Det är alltså Stormy som är starten av Kreativ Hästträning.

Vi har hunnit starta flera pay and jump upp till 90 cm (sen tog mattes höjdskräck övertaget), flera 50 km distans, westernträningstävlingar, startat dressyr upp till La:1, körd en del, en del trick och frihetsdressyr samt tränar nu inför groundworktestet i Akademisk Ridkonst för att avlägga provet 2015.

För mig innebär Kreativ Hästträning att aldrig ge upp, hur tungt det än kan kännas. Att träningen skall anpassas utifrån individen men framförallt vara varierande och rolig. Lyssna och försöka sig förstår sig på hästen.

Stormy har inte varit den enda extremt prövande hästen i mitt liv. Av över 30-talet tränade hästar av mig, såg jag till att skaffa mig tre stycken helt olika svåra individer. Bella, min första häst, Millyard min andra jag skaffade nästan samtidigt som Stormy som skulle vara ”den utan begränsningar”.

Än idag kämpar jag hårt med dessa tre fantastiska individer.

Jag vill hjälpa andra att förstå sina hästar, skapa en bättre relation, göra något annorlunda tillsammans.

Samtidigt anser jag det viktigt att själv vara nyfiken och vilja lära sig mer av andra. Därför tränar även jag och ägnar många timmar åt att läsa, se och fundera ut metoder och sätt.

Använd kreativiteten till något vackert och framgånsrikt.

 

Kom ihåg; När hjärtat talar med stora bokstäver är det bäst att lyssna noga.

Därför lyssnar jag alltid på magkänslan.

 

/Tanja

stormy

wpid-IMG_279572695249023.jpeg liIMG_3342 wpid-ts_3.jpg wpid-IMG_39519252832983.jpeg wpid-liIMG_0847.jpg

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *