Lördagens Stormy

Japp, igår var vi i ridhuset igen. Tredje gången denna veckan, och det gör verkligen STOR skillnad!

Det var utöver oss, fyra-fem hästar till inne i ridhuset och två av dem hade sin instruktör med sig. Den ena höll sig på en volt, men den andra gjorde galoppombyten, sluta på diagonalen, volter och hejohå, så jag hade fullt upp med att fundera ut vart hon skulle och fick göra många tvärstopp med Stormy för att jag kände mig ivägen och inte visste vart vi var minst ivägen.

Vad jag insåg när det var ”såmycket folk” där inne som jag inte känner alls, var att det kändes jättejobbigt. När de tittar på oss så känns det som att de antingen tycker att det ser fint ut, fin ponny, fin sits och så, eller så blir jag så osäker och känner mig alldeles värdelös som ryttare och hade nästan lust att vara klar med ridningen. Då kände jag mig löjlig och tänkte att jag borde lita på mig själv, INTE jämföra mig med andra, utan att vi är där vi är och vi är på väg framåt. Punkt.

Eftersom jag i alla år ridit själv, i paddocken, i skogen och så så är jag så ovan vid att bli sedd, mer än när jag tränar eller rider för den som fotar som vanligtvis är Tora.

Men, det är bara att ge sig ut i det läbbiga och åka dit på helger när det är folk där och vänja sig ;)

 

Korten är från i augusti förra året

f2 s6 s7 s1